Våra fina finullsfår är inte bara naturvårdare, de är också (förstås) ullproducenter.
Ull är ett fantastiskt material. Och finullsfåren har som ni hör på namnet särskilt fin och mjuk ull, den är alldeles krusig och inte det minsta stickig.
Två gånger per år, i slutet av vintern och slutet av sommaren klipps fåren och vi tar till vara all ull. En del är skräpull, den används som täckmaterial i odlingarna. En del är superfin och säljs till ett spinneri. Och en del är mittemellan, den har jag tagit själv för att experimentera med.
Ull ska rensas, tvättas och kardas innan man kan börja göra något vettigt med den, så det är en hel del jobb när man gör allting för hand. Det är inte särskilt konstigt att man bara hade en enda tröja och ett enda par byxor förr i tiden, det tar evigheter att producera tyg.
Det hjälper förstås att man har tama får när man ska hålla på med dem. Knepet för fårtämjning stavas ”knäckebröd”. Och mycket kli på halsen och ryggen. Vår fårmönstrare, alltså hon som kom och kvalitetsbedömde lammen och deras ullkvalitet, trodde att mina får snarare identifierar sig som hundar, de var så lätthanterliga och orädda. Det är mycket praktiskt, och dessutom någon slags kvitto på att fåren faktiskt mår bra och trivs hos oss.
