När vi flyttade in här på gården var många av markerna i träda, det vill säga obrukade. Några grannar och en flitig arrendator tog en del hö men det var ett tag sedan det gick djur regelbundet här.
Betande djur gör så mycket nytta. De håller nere gräset så att lågväxande örter och blommor får en chans, de snabbar på nedbrytningen och förvandlar gräs till näring och de trampar runt och bearbetar marken på ett lagom skonsamt sätt.
(Förutom grisarna som snarare går fram som bulldozers och vänder upp och ned på allt utan minsta skonsamhet. Vilket också kan vara fantastiskt, beroende på vad man vill uppnå).
Vi har haft får på våra åkrar och naturbeten i tre år och ser redan enorm skillnad. Förut var det stor dominans av tjocka grästuvor och kraftiga växter som tistlar, nässlor och hundkäx. Nu är det större variation med mycket blåklocka, gulmåra, humleblomster, backnejlika och brudbröd.
Det är en fin balans det där med hur man sköter en äng. Om det betas för tidigt hinner inte vissa blommor fröa av sig och om det betas för sent tar andra växter över och dominerar platsen. Det ska vara bra för fåren, bra för insekterna, bra för växterna och helst lite bra för mig som fåraherde också. Jordbruksverket vill en sak och Naturvårdsverket och Länsstyrelsen en helt annan. Fåren behöver näringsrikt foder och när de har betat ner en yta behöver den få växa till sig precis lagom högt igen. Vissa tider på året växer alla markerna så mycket att djuren inte hinner äta upp allt och andra tider får man gneta ihop varenda grässtrå man kan hitta. Torkan är det svåraste att hantera.
Det är egentligen helt vansinnigt hur billig maten är med tanke på hur mycket slit och stress det innebär att producera den, framför allt om det ska vara mat som också levererar ekosystemtjänster såsom blommande ängar.
På plussidan blir man så varm i hjärtat när man traskar ut en sommarmorgon och möter sina tackor mumsande i en vacker blomstermatta. Det kanske är värt slitet.