Våra djur är de bästa djuren!
Vi lägger ner ganska mycket tid på att umgås med våra kritter, de får kli och klapp och en liten pratstund varje dag. Det blir en del knäckebröd och godsaker, och mycket beröm när de gör något rätt. Det kanske inte är så effektivt och det hade ju såklart inte gått med hundra tackor och trettio grisar, men på vår lilla gård hinner vi med.
Eller är det kanske visst effektivt? Det är ju faktiskt en investering vi får igen. För när våra djur råkar rymma, då är det bara att ropa på dem så kommer de tillbaka. När de ska flyttas från en hage till en annan säger man åt dem att följa med och då gör de det. När de ska få medicin, klippa klövarna eller på annat vis hanteras, då går de med på detta utan större trassel, och de blir inte uppstressade. Vår ullmönstrare säger att våra får nog identifierar sig som hundar, de kommer på kommando och kliver upp i klippstolen nästan själva. Vi hade en sjuk gris på sisådär 85 kilo som skulle få sprutor en gång om dagen – inte lätt att hålla fast ett spolformat muskelberg om han hade varit vild. Men det gick jättesmidigt, för han är inte rädd för oss utan lät oss hålla på (och fick banan till belöning efteråt).
Det finns en nackdel också. Våra djur flyr inte undan för oss, de kommer till oss och vill vara nära. Det är väldigt opraktiskt ibland. Om man till exempel ska laga ett staket medan elva bagglamm ”hjälper” att hålla redskapen, kontrollera ens fickor och proväta ens hår. Eller när man klipper ullen på en tacka men måste ha en medhjälpare till hands som håller fyra andra tackors nyfikna nosar borta från den vassa klippmaskinen. Och alla fåren älskar att åka transport, så när man ska släppa ut dem ur släpet måste man vara snabb att hindra dem att genast hoppa in igen.
Fast så har vi Miffot också.
Miffot är annorlunda. Hon har alltid varit annorlunda, från att hon kom till oss som liten lammunge. Hon är intelligent, för intelligent för sitt eget bästa. Miffot är vår flocks vaktfår. Hon är misstänksam och har stenkoll på allt som händer. ”Jaha, nu har ni klippt klövarna på alla andra tackor, alltså är det min tur nu och det kan ni fetglömma”, säger Miffot och travar iväg precis i samma ögonblick som den näst sista tackans klövar är klara. För hon har räknat fåren och vet hur många som var före henne i kön. När de andra dumskallarna lufsar rakt in i vaccinationsfållan för att få en bit knäckebröd står Miffot kvar vid grinden och beräknar sina olika flyktvägar. Miffot lammar alltid ensam, hon väntar tills jag går ut ur fårhuset för att fylla på kaffe och passar på att klämma ur sig sina lamm medan jag är borta. Men om det någon gång kommer en varg kommer det vara Miffot som räddar alla de andra.
